Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fantasien på avvägar.

höll henne vid gott lynne. De blevo de bästa vänner i världen.

När fröken Barry for hem till sig, sade hon.

— Kom ihåg, du Anne, att när du reser till staden, så kommer du och hälsar på hos mig, och du ska få ligga och sova i min allra bästa gästrumssäng, det lovar jag.

— Tant Josephine var ändå en besläktad själ, när allt kommer omkring, anförtrodde Anne Marilla. — Man skulle inte ha trott så vid första påseendet, men det är hon. Man kommer inte underfund med det genast, som med Matthew, men efter en liten tid märker man det. Besläktade själar ä’ ändå inte sällsynta, som jag i början trodde …



XX.
FANTASIEN PÅ AVVÄGAR.

Våren hade återvänt ännu en gång till Grönkulla — den sköna, fast nyckfulla och tveksamma kanadensiska våren. Den dröjde kvar hela april och maj och bjöd på en följd av ljuvliga, ljumma dagar, med rosenskimrande solnedgångar och underverk av återuppståndelse och spirande växtlighet. Lönnarna utmed De älskandes stråt stodo med rödbruna knoppar, och små krusiga ormbunkar sköto upp runt omkring Skogsnymfens källa.

Uppe i småskogen bakom herr Sloanes gård slogo konvaljerna ut, vita små klockor gungande på fina stänglar och spridande den härligaste doft. Alla flickorna och gossarna i skolan hade varit ute och plockat dem en solig eftermiddag, och nu vandrade de hem i den klara skymningen då alla ljud hördes så tydligt, med händer och korgar fulla med buketter.


— 182 —