Fantasien på avvägar.
— Inte precist … stammade Anne. — Jag tror åtminstone inte så länge det är dager. Men se’n det blivit mörkt, Marilla, då är det annorlunda. Det är just då, som spökena äro ute — helst torsdagsaftnar …
— Det finns inga spöken, Anne.
— Jo för all del, det gör det visst, Marilla, ropade Anne ivrigt. — Jag vet många, riktigt trovärdiga människor, som ha sett sådana. Charlie Sloane säger, att hans mormor såg hans morfar driva hem korna en kväll, sedan han varit begraven i mer än ett år. Och Charlie Sloanes mormor, hon skarvar minsann inte … Hon ä’ religiös. Och fru Thomas’ pappa hade en kväll följe med en hund med glödande ögon och hängande tunga, och det förstod han var hans brors ande, som ville säga, att han skulle dö inom nio dagar. Det gjorde han inte, men han dog efter två år, så att nog slog det in, alltid … Och Ruby Gillis har berättat —
— Jag vill inte höra ett ord mer, avbröt Marilla med skärpa. — Jag har länge tyckt, att du ger din fantasi alltför lösa tyglar, och ska den nu sätta ihop sådana här osunda ting, så kan jag inte vara med längre. Gå nu du medsamma till Barrys, som jag sa’, och till straff ska du ta vägen just genom grandungen. Och kom aldrig se’n till mig och nämn ett ord om spökskogen.
Det hjälpte ej, hur mycket än Anne grät och bad — och grät och bad gjorde hon, ty hennes förskräckelse var fullt äkta. Hennes fantasi hade spelat henne ett elakt spratt, och hon hyste den största fasa för granskogen efter mörkrets inbrott. Men Marilla var obeveklig. Hon följde den darrande andeskåderskan ned till källan och befallde henne gå raka vägen över spången och in i det skumma tillhållet för kvidande vitklädda damer och huvudlösa gastar.
— O, Marilla, hur kan ni vara så grym! snyftade Anne.
— 188 —
