Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fantasien på avvägar.

— Hur skulle ni känna det, om en vit gestalt ryckte mig till sig och bure bort mig?

— Jag tar risken, svarade Marilla utan att blinka. — Du vet, att jag alltid menar, vad jag säger. Jag ska minsann kurera dig för att befolka vår hyggliga granskog med spöken. Seså, marsch!

Anne anträdde marschen — det vill säga, hon vacklade fram över spången och fortsatte rysande uppför den hemska, skumma stigen på andra sidan. Anne glömde aldrig den vandringen. Bittert fick hon ångra, att hon på lek skrämt upp sig för ingenting. Hennes fantasis spökgestalter lurade i varenda mörk skugga utmed hennes väg, och de sträckte ut sina kalla, skrumpna händer för att gripa tag i den förfärade lilla flickan, som manat fram dem.

En bit vit björknäver, som en väderil drev upp ur en grop och fram över prasslande, vissna blad, kom nästan hennes hjärta att stanna. Det långdragna knarrandet av två gamla trädgrenar, som skrapade mot varandra, prässade fram ångestsvetten i stora pärlor på hennes panna. De i mörkret flaxande läderlapparna tycktes henne vara svarta spökgestalters vingar.

När hon kom fram till herr Bells åkerfält, flydde hon tvärs över det, som om hon varit förföljd av en härskara av okroppsliga varelser, och hon nådde familjen Barrys köksdörr så andlös och förbi, att hon knappast förmådde viska fram sin begäran om förklädesmönstret. Diana var ej hemma, så att hon hade ingen förevändning att dröja kvar. Och så återstod ju den fasansfulla återvägen. Anne gick den med slutna ögon — hellre ville hon stöta sig döv och blind mot grenarna än riskera att få se någon vit gestalt … När hon äntligen med skälvande knän beträdde spångens plankor, drog hon en lång, lättnadens suck.

— Jaså, ingen tog dig? sade den känslolösa Marilla.


— 189 —