Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes nya krydda.

— O, Marilla, sade Anne med skallrande tänder, hädanefter ska jag v-vara fullt n-nöjd med v-v-anliga skogar …



XXI.
ANNES NYA KRYDDA.

Vi få bestämt snart bjuda hit vår nya pastor och hans unga fru på te, sade Marilla fundersamt. — De ha varit nästan överallt utom här. Låt mig tänka! Nästa onsdag skulle lämpa sig bra. Men hör du, Anne, säg inte ett ord till Matthew om’et, för vet han, att det väntas främmande, så hittar han på något svepskäl för att hålla sig undan den dagen. Han har blivit så van vid, att vår gamla pastor aldrig låtsade om honom, så han kommer att tycka det blir svårt att bekanta sig med herr och fru Allan — särskilt frun, förstås.

— Jag ska tiga som muren, försäkrade Anne. — Åh, Marilla, kan inte jag få baka en kaka tills de skola komma? Jag skulle så gärna vilja göra någonting rart åt den söta prästfrun, och jag är ju numera rätt slängd i bakning.

Den nye pastorn och hans fru voro ett ungt vänligt par, helt nygifta och besjälade av en stor hänförelse för det levnadskall de valt. Avonlea hade genast tagit emot dem med öppna armar. Både gammal och ung tyckte om den muntre och frimodige unge pastorn med den brinnande arbetshågen och den glada och milda lilla frun, som nu blev härskarinna i prästgården. Anne förälskade sig genast i fru Allan. Hon hade i henne funnit en ny »själsfrände.»

— O, vad fru Allan är rar, utropade hon en söndagseftermiddag. — Hon har tagit vår söndagsskoleklass, och hon undervisar utmärkt. Hon sa’ genast ifrån, att hon tyckte inte det var rätt av läraren att vara ensam om att göra frågor, och

— 190 —