Matthew Cuthbert häpnar.
lantgårdar, med understundom ett stycke kåddoftande furuskog att köra genom eller en dalgång, där vilda plommonträd sträckte ut sina knippen av luftig blom. Luften var mättad med doften från många fruktträdgårdar, och ängarna förtonade sig på avstånd i ett töcken av purpur och opalskimmer, medan fåglarna sjöngo och drillade med det jubel, som tillhör vårens första tider.
Matthew njöt av färden på sitt eget sätt, utom i de ögonblick, då han mötte kvinnor och måste nicka till dem. Ty på Prins Edvards ö är det skick och bruk, att man nickar till alla och envar, man möter på landsvägen, antingen man känner dem eller ej.
Matthew var rädd för alla fruntimmer med undantag av sin syster Marilla och fru Rachel; han hade en obehaglig känsla av, att de hemlighetsfulla varelserna skrattade åt honom i mjugg. Och han torde nog ha haft full anledning att tänka detta, ty han såg ganska märkvärdig ut till sin yttre människa, med sin otympliga figur, sitt långa, järngrå hår, som snuddade vid de kutiga axlarna, och det mjuka, bruna helskägget, som han burit allt sedan han var tjugo år. Han hade i själva verket vid tjugo års ålder sett ut ungefär som han såg ut vid sextio, dock icke fullt så grå.
När han kom fram till stationen, syntes där ej skymten av något tåg. Han trodde, att han var ute för tidigt, varför han band sin häst inne på gården till det lilla hotellet och vandrade bort till stationshuset. Den långa plattformen låg nästan öde; den enda synliga levande varelse var en flicka, som satt på en hög med takspån vid dess yttersta ända.
Matthew, som endast lade märke till, att det var en flicka, kilade förbi henne så fort som möjligt utan att titta på henne. Om han sett på henne, hade han knappast kunnat undgå att fästa sig vid den spända, orörliga förväntansfullheten i hennes hållning och uttryck. Hon satt där och
— 11 —
