Annes nya krydda.
det vet nog Marilla, att det är precis vad jag alltid har tyckt … Hon sa’, att vi fick fråga henne vad vi ville, och jag gjorde en hel massa frågor. Att göra frågor — se det ligger just för mig …
— Jag vet det, sade Marilla.
— Ingen annan frågade någonting utom Ruby Gillis, och hon frågade, om vi skulle få ha någon söndagsskoleutfärd i sommar. Jag tycker inte det var någon just så lämplig fråga att göra, den stod inte alls i sammanhang med vad vi läste — vi hade i läxa om Daniel i lejonkulan. Men fru Allan, hon smålog och sa’, att det trodde hon visst. När fru Allan småler, får hon de sötaste gropar i kinderna. Om jag ändå hade gropar i kinderna, Marilla! Jag är inte hälften så mager nu, som när jag kom hit, men några grop —
— Jag tyckte du sa’ nyss, att du ville baka. Du ska få göra en piggsvinstårta.
— O tack, snälla Marilla! Med mycket mandel!
Under måndagen och tisdagen pågingo stora tillrustningar på Grönkulla. Det var ganska ansvarsfullt att värdigt mottaga och traktera det nya pastorsherrskapet, och Marilla hade föresatt sig att icke låta sig överglänsas av någon husmor i Avonlea. Anne var vild av förtjusning och spänning. På tisdagens afton berättade hon om allting för Diana, medan de sutto på de stora röda stenarna invid Skogsnymfens källa och gjorde »regnbågar» i vattnet med små kvistar, doppade i grankåda.
— Allting är färdigt, Diana, utom min piggsvinstårta, som jag ska göra på förmiddagen, och ett slags små rara gräddmunkar, som Marilla ska sätta in i ugnen i sista stund … Du må tro, Diana, att jag och Marilla ha haft ett par vådligt arbetsamma dagar. Det är inte narri att bjuda en pastorsfamilj på te … Du skulle se vårt skafferi, så skulle det vattnas dig i munnen. Vi ska ha kyckling i gelé och kall tunga. Vi
— 191 —
