Annes nya krydda.
skogsnymfen sitter där och kammar sina lockar med källan till spegel. Ibland på morgonen tittar jag efter hennes fotspår i daggen. O, Diana, håll äntligen fast vid din tro på skogsnymfen!
Onsdagens morgon kom. Anne steg upp i soluppgången, ty hon befann sig i ett sådant tillstånd av iver och oro, att hon ej kunde somna om. Hon hade fått sig en duktig snuva, därför att hon kvällen förut blivit våt om fötterna nere vid källan, men ingenting utom en fullt utbildad lunginflammation skulle denna morgon ha kunnat dämpa hennes begär att tävla med sockerbagaren. Efter frukosten rörde hon ihop tårtsmeten, och när hon äntligen stängde ungsluckan om mästerstycket, drog hon en djup lättnadens suck.
— Den här gången är jag säker på, att jag ingenting glömt, Marilla. Men tror ni, att den höjer sig? Tänk, om bakpulvret inte skulle vara bra? Jag tog ur den nya burken. Och fru Lynde säger, att man aldrig kan vara säker på att få bra bakpulver, nu när de förfalska allting … Fru Lynde säger, att regeringen borde ta den saken om hand, men att hon nog aldrig får uppleva den dag, då en konservativ reger…
— Nåja, så ha vi fullt upp med andra goda saker att bjuda på, sade Marilla med stort lugn.
Men kakan höjde sig präktigt och kom vackert guldbrun ut ur ugnen. Anne var röd i ansiktet av förtjusning, klöv den försiktigt, bredde ett lager purpurrött gelé emellan, glasserade den, stack ned alla mandlarna, varav piggsvinstårtan fått sitt välklingande namn, och såg i andanom fru Allan äta den och möjligen begära »en liten bit till», för så utmärkt smakade det …
— Vi ska väl ha den bästa teservisen, Marilla, sade hon. Och får jag kläda bordet med ormbunkar och vilda rosor?
— Vet du, vad ska det tjäna till? sade Marilla. — Maten är ju det egentliga, och blomruskor och blad har jag aldrig varit svag för.
— Fru Barry hade sitt bord klätt, sade Anne, som trots
