Annes nya krydda.
sin menlöshet stundom förfogade över en smula av ormens list. — Och pastorn sa’ henne en fin komplimang för det. Han sa’, att det var en fest för ögat såväl som för gommen.
— Gör som du vill då, sade Marilla, som var fast besluten att icke låta sig övertrumfas av fru Barry eller vem det vara månde. — Kom bara ihåg, att du lämnar någon plats för maten och tallrikarna.
Anne började då kläda bordet med en fantasi och en konstnärlighet, vartill man sällan sett maken. Och som hon hade fullt upp med vilda rosor och ormbunkar till sitt förfogande, gjorde hon tebordet så förtjusande vackert, att både pastorn och pastorskan måste säga sitt hjärtas uppriktiga mening därom.
— Ja, det är Anne, som gjort det, sade den sanningsälskande Marilla.
Och Anne tyckte, att fru Allans gillande leende var nästan för stor lycka för denna världen …
Även Matthew var med som värd, lockad och tubbad att deltaga i samkvämet. Han hade befunnit sig i ett sådant tillstånd av förlägenhet och nervös oro, att hans syster uppgivit allt hopp, men Anne hade »lirkat» med honom och det med sådan framgång, att han nu satt vid bordet, iförd sina bästa kläder och vit stärkkrage, och språkade med pastorn både om lantbruk och politik. Han sade aldrig ett ord åt prästfrun, men man bör ju heller inte begära för mycket.
Allting gick förträffligt, tills Annes piggsvinstårta bjöds omkring. Fru Allan, som redan hade sin assiett rågad med småbröd av alla slag, tackade och sade nej. Men Marilla läste besvikenheten i Annes ansikte och sade småleende:
— Ni får lov att ta åtminstone en liten bit, fru Allan. Anne har bakat den enkom för er skull.
— I så fall måste jag väl smaka på den, log fru Allan och tog sig en tjock trekantig bit. Detsamma gjorde pastorn och Marilla.
— 194 —
