Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes nya krydda.

Fru Allan förde en sked full till munnen, och medan hon åt, fick hennes ansikte ett ganska besynnerligt uttryck. Men hon sade ej ett ord, utan endast tuggade på. Marilla lade märke till minen och skyndade sig att smaka på tårtan.

— Vad i fridens namn har du lagt i kakan, barn? utbrast hon.

— Jag har precist gått efter beskrivningen, Marilla, ropade Anne med ångestfull min. — O, är den inte så som den skall vara?

— Skall vara? Den smakar nedrigt. Fru Allan, lägg bort skeden! Anne, smaka själv! Vad slags krydda har du använt?

— Vanilj, sade Anne, mörkröd i ansiktet, sedan hon smakat på kakan. — Bara vanilj! O, Marilla, det måste ha varit jäspulvret. Jag hade hela tiden mina misstankar —

— Bakpulvret? Åh — visst inte! Gå och hämta den vaniljen du använde.

Anne flög till skafferiet och återvände med en liten flaska, delvis fylld med en brun vätska och försedd med en gul etikett, varå stod att läsa »Bästa vaniljessens.»

Marilla tog den, drog ur korken och luktade.

— Kors i alla mina dar, Anne, du har slagit smärtstillande liniment i tårtsmeten … Jag råkade slå sönder linimentflaskan i förra veckan och hällde skvätten, som var kvar, i en gammal tom vaniljflaska. Det är naturligtvis delvis mitt fel — jag borde ha varnat dig — men kära barn, kände du då inte lukten? Det luktar ju kamfert långa vägar!

Anne smälte i tårar under bördan av denna dubbla olycka.

— Jag kunde ju inte — jag hade sådan snuva!

Därmed tog hon till flykten upp på sitt gavelrum, där hon kastade sig på sängen och vätte sitt örngått med floder av tårar.


— 195 —