Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes nya krydda.

Efter en stund ljödo lätta steg i trappan, och någon trädde in i rummet.

— O, Marilla, snyftade Anne utan att se upp, jag har skämt ut mig för alla tider! Detta överlever jag aldrig. Det kommer att bli bekant — allting sprides ju ut i Avonlea. Diana kommer att fråga mig, hur kakan blev, och jag måste säga henne sanningen. Jag blir alltid utpekad som flickan, som la’ smärtstillande liniment i piggsvinstårtan … Pojkarna i skolan komma att skratta ut mig. O, om ni har en enda gnista medlidande, så låt mig slippa att gå ned och diska just nu. Jag ska diska, sedan pastorn och pastorskan ha gått, men jag kan aldrig mera se fru Allan i ansiktet. Hon kanske tror, att det var min mening att förgifta henne. Fru Lynde säger, att hon vet en barnhemsflicka, som försökte förgifta den frun, som tagit upp henne. Men liniment ä’ inte giftigt. Fastän det ska användas utvärtes — inte invärtes på något sätt. Och inte i tårtor … Vill inte Marilla säga det alltsamman till fru Allan?

— Skulle du inte kunna resa dig upp och själv säga det åt henne? sade en munter röst.

Anne flög upp — bredvid hennes säng stod prästfrun och tittade på henne med skälmska blickar.

— Min kära lilla vän, inte ska du ligga och gråta så här, sade hon, helt bestört vid åsynen av Annes rödsvullna ansikte. — Det var ju bara ett löjligt misstag, som vem som helst hade kunnat göra.

— Åh nej, det ska nog vara jag, som gör ett sådant misstag, sade Anne hjälplöst. — Och min mening var att göra tårtan så utmärkt rar och god åt er, fru Allan.

— Det vet jag nog, kära du. Och jag kan försäkra dig, att jag uppskattar din vänlighet och din snälla avsikt precis lika mycket, som om inte det där lilla misstaget varit. Nu får du inte gråta mera, utan följ ned med mig och visa mig

— 196 —