Anne blir bortbjuden på te.
din trädgård. Fröken Cuthbert har sagt mig, att du har en egen liten täppa. Den vill jag gärna se, för jag är så intresserad av blommor.
Anne lät sig åter föras ned och tröstas, och det var ju stor tur i oturen, att fru Allan var en sådan snäll och hjärtegod människa. Det sades inte ett ord mera om linimenttårtan, och när gästerna gått, fann Anne, att hon haft roligare under eftermiddagens lopp än man kunde ha vågat hoppas, i betraktande av den förfärliga händelsen.
Hon drog emellertid en djup suck.
— Det är ändå en skön sak, Marilla, att veta, att i morgon är det en ny dag, då man ännu inte hunnit dumma sig.
— Jag gissar det har inte hunnit lida särdeles långt ut på dagen, innan du är framme igen, sade Marilla. — Jag har aldrig sett din make, Anne lilla.
— Nej, det vet jag nog, sade Anne ödmjukt. — Men har ni gett akt på en sak, som ändå är rätt glädjande, Marilla? Jag gör aldrig om samma dumhet två gånger.
— Jag kan inte inse, att det är så mycket vunnet med det, när du ändå jämt och samt hittar på nya.
— Jo visst — förstår inte Marilla det? Det måste ju finnas en gräns för alla de dumheter en människa kan göra, och när jag gjort dem alla, så är det ju punkt och slut. Det är ändå en mycket tröstande tanke.
— Ja, gå nu i alla fall och ge piggsvinstårtan åt de riktiga svinen, sade Marilla. — Den duger inte åt någon mänsklig varelse — inte ens åt Jerry Buote.
XXII.
ANNE BLIR BORTBJUDEN PÅ TE.
— Nå, jag må säga, vad ögonen tindra på dig i dag! sade Marilla, när Anne nyss kommit in från ett ärende
— 197 —
