Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

väntade på någon eller något, och som sitta och vänta för närvarande var det enda hon hade att göra, uppgick hon i detta tillstånd med all den intensitet, varav hon var mäktig.

Matthew stötte på stationsinspektoren, just som denne stängde biljettluckan för att gå hem och äta kvällsvard, och frågade honom om inte fem och trettiotåget snart skulle vara inne.

— Fem och trettiotåget har kommit och gått för en halv timme sedan, svarade den tillfrågade. — Där steg utav en passagerare, som skulle till er — en liten flicka. Hon sitter därborta på spånhögen. Jag bad henne gå in i väntrummet för damer, men hon sa’ att hon hellre ville stanna kvar härute. Här hade hon — hur var det nu igen? — ett större fält för iakttagelser, sa’ hon. Den lär allt vara något till dyrbar!

— Jag väntar ingen flicka, sade Matthew hjälplöst. — Jag är här för att hämta en pojke. Han ska vara här. Fru Spencer skulle föra hit honom från Nova Scotia åt mig.

Stationsinspektoren visslade.

— Då är det nog något misstag begånget, sade han. — Fru Spencer steg av tåget med den där flickan och lämnade henne åt mig. Sa’, att ni och er syster skulle ta henne som fosterbarn från ett barnhem och att ni skulle vara här och ta emot henne. Det är allt vad jag vet om saken — och flera barnhusbarn har jag inte på lager.

— Det här förstår jag inte, sade Matthew ängsligt, inom sig önskande, att Marilla vore här för att reda upp situationen.

— Det är väl så gott ni talar med flickan, sade stationsinspektoren. — Hon vet nog besked — gott munläder har hon, det vill jag lova. De kanske voro läns på pojkar av det märket ni ville ha.

Han svängde om på klacken och gick sin väg, ty han var hungrig. Och den olycklige Matthew lämnades ensam

— 12 —