Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne kommer till korta i en hederssak.

De hade förtjusande roligt, och ingenting mera märkligt inträffade förrän efter kvällsvarden, då de befunno sig ute i familjen Barrys trädgård, litet trötta på alla lekar och mogna för varje mera lockande form av odygd, som skulle kunna yppa sig. Det dröjde ej länge, förrän man började »utmana» varandra genom att slunga mot varandra förolämpningen »det törs du inte».

Leken »töras» var högst modern just nu inom ett visst kotteri av Avonleas skolungdom. Den hade börjat bland pojkarna, men smittade snart flickorna, och alla de dumdristiga ting, som gjordes i Avonlea den sommaren, därför att den ene pojken påstod, att den andre inte »tordes», skulle fylla en hel och på sitt sätt ganska lärorik bok.

Allra först sade Carrie Sloane, att Ruby Gillis inte tordes klättra upp till en viss grenklyka i den väldiga gamla pilen utanför stora ingången. Vilket Ruby Gillis naturligtvis gjorde, fastän hon var dödligt rädd, dels för de tjocka gröna maskarna, som bodde i besagda träd, dels för att hon skulle förtörna sin mamma genom att riva sönder sin nya musslinsklänning. Men bedriften lyckades, och Carrie Sloanes näsa blev betydligt förlängd.

Så sade Josie Pye, att Jone Andrews visst inte kunde hoppa på vänstra benet runt omkring hela trädgården utan att stanna en enda gång eller sätta högra benet i marken. Jane Andrews vågade med stort självförtroende försöket, men gav tappt vid tredje hörnet och måste erkänna sin oförmåga.

Som Josies skadegläde gav sig luft på ett enligt allas uppfattning mindre taktfullt sätt, sade Anne Shirley, att hon inte vågade gå utmed den släta övre kanten av det trästaket, som omgav trädgården. Att gå på trästaket kan närmast jämföras med att gå på lina och fordrar en större skicklighet och balanseringsförmåga, än den tror, som aldrig inlåtit sig på

— 203 —