Anne kommer till korta i en hederssak.
företaget. Men om Josie Pye saknade vissa av de egenskaper, som göra människor populära, så ägde hon i stället rätt underbara naturliga anlag, vederbörligen uppövade, för att balansera på trädgårdsstaketet. Josie spatserade runt hela det Barryska staketet med en ledig elegans, som tycktes säga, att den enfaldiga individ svårt huggit i sten, som trott, att Josie Pye inte skulle våga en sådan »småsak».
Motvillig beundran hälsade denna prestation, som verkligen uppskattades av de flesta av flickorna, enär de själva råkat ut för svåra missöden under egna övningar att promenera på staket. Josie skuttade ned från den sista stolpen, röd i ansiktet av triumf, och kastade en skadeglad blick på Anne.
Anne knyckte på sina röda flätor.
Det var väl inte någonting så värst märkvärdigt att kunna gå på ett litet lågt trästaket, sade hon. — I Marysville kände jag en flicka, som kunde gå på själva takåsbjälken på ett tak.
— Det tror jag inte, sade Josie ögonblickligen. — Jag tror inte, att någon människa kan gå på en takåsbjälke. Du kan det åtminstone inte.
— Kan jag inte? ropade Anne.
— Visa då, att du törs, sade Josie i utmanande ton. — Men jag påstår, att du inte törs klättra upp och gå på takåsbjälken över fru Barrys kök.
Anne bleknade, men här var tydligen intet val. Hon gick bort mot huset, där en stege stod rest mot kökstaket. Alla flickorna i femte klassen läto höra ett »o!» — dels av spänning, dels av fruktan.
— Gör det inte, Anne! bönföll Diana. — Du faller ned och slår ihjäl dig. Bry dig inte om Josie Pye. Det är inte rätt att mana ut någon att göra någonting så farligt.
— Jag måste göra det. Min heder står på spel, sade Anne högtidligt. — Jag ska gå på takbjälken, Diana, eller låta
— 204 —
