Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes kria.

hon utom sig av vrede — särskilt sedan hon fått se juvelhalsbandet och diamantringen. Hela hennes vänskap för Geraldine förbyttes till bittert hat, och hon svor en dyr ed, att väninnan aldrig skulle gifta sig med Bertram. Men hon hycklade i alla fall vänskap med Geraldine. En afton, när de stodo på bron över en vilt frambrusande flod, trodde Cordelia, att de voro ensamma, och knuffade Geraldine ned från bron med ett hemskt hånskratt: »Ha ha ha!» Men Bertram såg alltsamman, och han störtade sig genast i floden med ropet: »Jag skall rädda dig, min oförlikneliga Geraldine.»

Men han hade tyvärr glömt, att han inte kunde simma, och de drunknade båda, hårt slutna i varandras armar. Deras lik sköljdes kort därpå av vågorna upp på den grönskande stranden. De begrovos i samma grav, och deras jordafärd var i högsta grad ståtlig, Diana. Det är bra mycket mera romantiskt att sluta en historia med en begravning — och här var det ju dubbelbegravning — än med bröllop. Vad Cordelia beträffar, så blev hon vansinnig av samvetskval och måste intagas på ett dårhus. Det tyckte jag var den mest poetiska vedergällningen för hennes brott.

— Det var makalöst vackert och spännande, sade Diana, som tillhörde Matthews litterära riktning. — Jag kan inte fatta, hur du kan hitta på sådana saker i ditt eget huvud, Anne. Jag önskar min fantasi vore lika bra som din.

— Kära du, det skulle den vara, om du bara odlade upp den, sade Anne tröstande. — Och jag har just tänkt ut någonting, Diana. Du och jag ska bilda en förening för att skriva ihop historier — bara för att öva oss — och den ska förstås heta historiska klubben. Vi ska odla vår fantasi — fröken Stacy har sagt, att det är mycket nyttigt. Men vi ska inte låta den komma in på avvägar. Jag berättade för henne om spökskogen, och då sa’ hon, att sådant var alls inte bra

— 228 —