Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett romantiskt äventyr.

sade den välvilliga Diana, och ditt hår har blivit bra mycket mörkare, sedan det klipptes.

— Nej, tycker du verkligen det? sade Anne och rodnade av glädje. — Jag har ibland tyckt så själv — men jag har aldrig vågat fråga någon annan, så rädd var jag att få höra, att jag misstog mig. Tror du, att man skulle kunna kalla det kastanjebrunt nu, Diana?

— Ja-a då! Jag tycker det är riktigt vackert, sade Diana och tittade beundrande på de korta, silkeslena lockarna, som täckte Annes huvud och höllos i styr av ett i rosett knutet svart sammetsband.

De stodo vid stranden av den lilla sjön, nedanför Tallbacken, där en smal, av björkar kransad udde löpte ut. Vid dess ändpunkt fanns en liten brygga, som byggts ut i vattnet för fiskares och andjägares bekvämlighet. Ruby och Jane voro på midsommardagen bjudna till Diana, och Anne hade kommit ned för att leka med dem.

Denna sommar hade Anne och Diana tillbragt nästan alla sina lediga stunder på och invid denna lilla sjön. Med Näktergalsro var det förbi — herr Bell hade på våren helt obarmhärtigt huggit ned den lilla träddungen längst bort i hagen. Anne hade suttit bland stubbarna och gråtit.

Hon tröstade sig emellertid snart, och när allt kom omkring, som hon sade, voro ju hon och Diana stora flickorna på tretton år, och då är man för gammal för sådana barnsliga förströelser som lekstugor. Och det fanns mycket annan rolighet, som man kunde hitta på kring sjön. Det var förtjusande att fiska foreller från bryggan, och de båda flickorna hade också fått lov att ro omkring i den lilla flatbottnade ekan, som herr Barry brukade ha, när han jagade änder.

Det var Annes idé, att de skulle dramatisera det vackra och rörande Tennysonska poemet »Elaine», som de den föregående vintern fått läsa i skolan. De hade »resolverat» det

— 239 —