Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I det tysta.

jag det inte, har jag sannerligen bara mig själv att skylla … Jag känner ansvaret så stort, därför att den här uppväxttiden kommer ju aldrig mer igen. Blir det någonting på tok med mig, så kan jag inte gå tillbaka och börja om igen på nytt … Jag har vuxit två tum nu i sommar, Marilla. Herr Gillis mätte mig på Rubys födelsedagskalas. Jag är så glad, att ni gör mina nya klänningar längre. Den mörkvioletta är så söt, och det var bra rart av Marilla att sätta en volang i kanten på den … Det är klart, att det inte alls var nödvändigt, men volanger ä’ så moderna nu i höst … Jag vet, att jag kommer att läsa bättre, därför att också jag fått en. Jag har en så’n angenäm känsla djupt ned i mitt hjärta för den volangens skull …

— Då var det ju för väl att du fick den, sade Marilla.

Fröken Stacy kom tillbaka till Avonleas skola och fann alla sina elever läraktiga och nitiska som förut. Särskilt den lilla fortsättningsklassen ansträngde sina krafter till det yttersta, ty vid slutet av nästa år, redan kastande en lång och mörk skugga framför sig, reste sig ju detta ödesdigra något, som gick under namnet »inträdesprövning» och som hade förmågan att jaga varenda lärjunges hjärta upp i halsgropen. Tänk, om de inte ginge igenom!

När Anne hade svåra drömmar, såg hon en lång lista på alla dem, som kommit in vid seminariet. Överst stod Gilberts namn med lysande guldbokstäver, men hennes eget — fattades.

Sålunda flög vintern snabbt, uppfylld av trevnad, munterhet och idogt arbete. Undervisningen var lika intressant och medryckande, tävlingen kamraterna emellan lika intensiv som förut. Nya världar av tankar, känslor och ärelystna strävanden, lockande, hittills ej beträdda fält av kunskap öppnade sig inför Annes längtansfulla blickar.

Marilla hade Spencervaledoktorns föreskrift i minne och

Montgomery, Anne på Grönkulla18
— 273 —