Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/284

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I det tysta.

lät ej Anne med hull och hår överlämna sig åt studierna. Hon fick vara med om flera aftonunderhållningar med föredrag och musik; muntra slädpartier med frisk bjällerklang och dans efteråt förekommo ett par gånger, och ungdomen roade sig med skridskogång, så länge isen låg.

En dag, när de stodo bredvid varandra, såg Marilla till sin förvåning, att Anne var längre än hon själv.

— Kära barn, så du har vuxit! sade hon, nästan utan att vilja tro sina egna ögons vittnesbörd.

En suck följde på orden. Marilla kände ett underligt vemod över att Anne sköt i höjden. Det barn, hon lärt att hålla av, var borta, och här stod i stället denna långa femton års flicka med sina allvarsamma ögon, den tankfulla pannan och det så vackert burna lilla huvudet. Marilla höll av flickan lika mycket som hon hade hållit av barnet, men hon hade dock en tryckande förnimmelse av, att hon förlorat någonting. Och på kvällen, sedan Anne gått till ett föreningsmöte i sällskap med Diana, satt Marilla ensam i vinterskymningen och gav plötsligt vika för svagheten att gråta.

Matthew, som kom in med en lykta, upptäckte hur det var fatt och tittade på henne med sådan bestörtning, att Marilla måste skratta mitt under tårarna.

— Jag tänkte på Anne, sade hon. — Hon har vuxit upp och blivit så stor — och troligen få vi inte behålla henne här hemma nästa vinter. Jag kommer att sakna henne förskräckligt.

— Hon kan nog fara hem och hälsa på ofta, tröstade Matthew, för vilken Anne ännu var och alltjämt skulle förbliva den lilla ivriga och talföra flicka, som han hämtat från stationen en junikväll för fyra år sedan. — Bibanan till Carmody blir färdig till den tiden.

— Det blir inte detsamma som att ha henne här jämt, suckade Marilla, besluten att riktigt fördjupa sig i sin sorg. — Men vad förstå sig karlar på sådant!

— 274 —