I det tysta.
Det skedde även andra förändringar med Anne, ej mindre påtagliga än de rent yttre. Först och främst blev hon mycket tystare. Hon kanske tänkte så mycket mera och drömde nog lika mycket som förr, men säkert är, att hon talade mindre. Marilla kunde ej undgå att ge akt därpå.
— Du pratar inte hälften så mycket, som du gjorde förr i världen, Anne, och inte använder du heller så många stora ord. Vad är det åt dig?
Anne rodnade och skrattade litet, i det hon lade ned sin bok och drömmande tittade ut genom fönstret, där slingerväxtens stora och svällande röda knoppar redan vågade sig fram under vårsolens värmande strålar.
— Jag vet inte — jag bryr mig inte om att prata så mycket, sade hon och strök tankfullt hakan med pekfingret — Det är roligare att tänka kära, vackra tankar och bevara dem i sitt hjärta likt skatter. Jag tycker inte om, att andra människor skratta eller förundra sig över dem … Och … jag har liksom förlorat lusten att använda stora ord … Det är nästan synd, inte sant, nu när jag själv blivit så stor, att jag skulle kunna använda dem, och så inte längre bryr mig om’et … Det är nog roligt på sitt sätt att vara stor, men det är ändå inte det slags nöje, som jag väntade mig, Marilla … Det finns så mycket att lära och göra och tänka på, att det blir ingen tid till stora ord … Fröken Stacy säger för resten, att det är mycket bättre att fatta sig klart och kort. Alla våra krior få vi skriva på ett så enkelt språk som möjligt. Det var svårt i början. Jag var så van att hopa alla möjliga fina och långa ord, som jag kunde tänka ut, och det var minsann inte få. Men nu är jag van vid det andra och förstår, att det är bättre.
— Hur har det gått med er historiska klubb? Den har jag inte hört talas om nu på mycket länge.
— 275 —
