I det tysta.
— Historiska klubben är upplöst. Vi hade inte tid med den — eller kanske rent av att vi tröttnade på den … Det var så fjantigt att bara skriva om kärlek och mord och rymningar och dystra hemligheter. Ibland få vi öva oss i skolan att författa själva, men fröken Stacy vill inte låta oss skriva någonting annat än vad vi själva skulle kunna uppleva i Avonlea, och hon är ganska sträng i sin kritik. Så får man också själv ögonen öppna för sina svagheter …
— Du har nu bara två månader kvar till inträdesprövningen, sade Marilla. — Tror du, att det lyckas för dig?
Anne huttrade till.
— Jag vet inte. Ibland tänker jag: visst går det bra — och ibland kommer det en sådan skrämsel över mig. Vi ha pluggat flitigt, och fröken Stacy har varit outtröttlig, men nog kunna vi bli kuggade i alla fall … Alla ha vi någon stötesten. Min är geometrien förstås, och för Jane är det latinet, och ett par av de andra äro dödligt rädda för algebran. I juni ska fröken Stacy ge oss en duvning och sätta på oss sådana frågor, så att vi precis kunna veta, hur examen går till … Om det ändå väl vore över! Det ger mig ingen ro … Ibland vaknar jag upp mitt i natten och undrar, vad jag ska ta mig till, om jag blir kuggad.
— Gå ett år till i skolan och se’n försöka omigen, sade Marilla helt obekymrat.
— Nej, det rår jag inte med … Tänk, vilken skam att bli kuggad, i synnerhet om Gil — om de andra gå igenom! Och jag får nog sådan examensfeber, att jag kommer att svara alldeles uppåt väggarna.
Anne suckade och tog med en ansträngning blicken från den unga och trollska våren utanför, som vinkade och lockade med blå himmel, balsamiska fläktar och spirande grönt. Hon fäste beslutsamt tankarna vid boken. Andra vårar skulle komma, men Anne kände sig övertygad om, att
— 276 —
