Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Namnlistan.

begynner det på nytt för mig med. Du ska få se, jag kommer nog tillbaka …

— Åh, du redde dig ju så utmärkt i den där sista prövningen för fröken Stacy.

— Det kan väl hända, men då hade jag alls ingen examensfeber … När jag tänker på det riktiga, blir jag kall ända ut i fingertopparna. Och så är mitt nummer tretton, och det säger Josie Pye är olyckligt. Jag är inte vidskeplig, och jag vet, att det inte kan göra någon skillnad. Men jag önskar ändå, att jag inte vore nummer tretton.

— Nu är du väl tvungen att sitta uppe och läsa om kvällarna? sade Diana.

— Nej, fröken Stacy har tagit löfte av oss, att det ska vi inte göra. Hon säger, att det skulle bara trötta ut oss och göra oss virriga — vi ska gå ut och gå i friska luften och inte alls tänka på examen och lägga oss tidigt om kvällarna. Det är lätt sagt, det! … Goda råd ä’ alltid svåra att följa, det har jag ofta märkt … Prissy Andrews har berättat för mig, att hon satt uppe halva natten varenda natt den veckan, hon tog examen, och pluggade så, att det gick alldeles runt i huvudet på henne, och jag hade ämnat sitta uppe minst lika länge som hon. Det var bra snällt av din faster Josephine att bjuda mig bo hos henne, medan jag är i staden.

— Du skriver väl till mig, medan du är där?

— Jag skriver på tisdag kväll och talar om för dig, hur den första dagen varit, lovade Anne.

— Jag ska just som bo på postkontoret på onsdagen, bara för att vänta på ditt brev, försäkrade Diana.

Anne reste till staden måndagen därpå, och på onsdagen kunde Diana hämta det utlovade brevet. Det lydde som följer:

»Käraste Diana! Det här är tisdag afton, och jag sitter inne i tant Josephines biblioteksrum och skriver detta. Du må tro jag kände mig ensam i går afton, när jag gick och

— 278 —