Namnlistan.
lade mig, och önskade, att du hade varit hos mig. Jag pluggade inte, för det hade jag ju lovat fröken Stacy att inte göra, men det var lika svårt att låta bli att öppna min geografi som det förr i världen var att låta bli att läsa en saga, innan man kunde sina läxor.
När vi kommo fram till Seminariet, så var där tjogtals med inträdessökande från alla trakter av ön. Den första, vi såg, var Moody Spurgeon, som satt på trappan och muttrade en lång ramsa för sig själv. Jane frågade honom vad i alla dar han höll på med, och han sa’, att han läste igenom hela multiplikationstabellen om och om igen för att lugna sina nerver och vi skulle för allt i världen inte avbryta honom, för då blev han rädd och glömde allt vad han kunde … Men multiplikationstabellen höll allting sittande i huvudet på honom!
När vi fått våra platser inne i de olika rummen, måste fröken Stacy gå ifrån oss och lämna oss åt vårt öde. Jane och jag sutto tillsamman, och Jane var så lugn, att jag riktigt avundades henne. Hon behövde minsann ingen multiplikationstabell för att hålla ihop tankarna. Jag undrade, om jag såg ut som jag kände mig och om de andra kunde höra mitt hjärta bulta tvärs över rummet.
Så kom det en herre in och delade ut ämnen till den engelska uppsatsen. Mina händer blevo iskalla, och det gick bokstavligen runt för mina ögon, när jag tog upp det papperet jag fått. Några hemska sekunder kände jag det alldeles som jag gjorde för fyra år sedan, när jag frågade Marilla, om jag skulle få stanna kvar på Grönkulla — men se’n klarnade det inom mig, och mitt hjärta började slå igen — jag har visst glömt att säga, att det hade alldeles stannat … För jag förstod, att det ämnet kunde jag göra någonting utav.
Klockan tolv fingo vi gå hem för att äta middag, och sedan gingo vi tillbaka för för att förhöras i historia. I
— 279 —
