Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

elektriska ljuset stack henne i ögonen, parfymen och sorlet gjorde henne yr i huvudet. Hon önskade, att hon sutte nere bland åhörarna hos Diana och Jane, som tycktes ha mycket muntert längre bort i salen.

Hon trängdes in mellan en korpulent dam i ljusrött siden och en flicka i vit spetsklänning, som såg »nosig» ut. Den tjocka damen vred på huvudet och granskade Anne genom sin pince-nez, tills Anne fann denna mönstring outhärdlig och helst hade velat springa sin väg. Och flickan i vita spetsklänningen talade hörbart med sin närmaste granne om »bondlandet» och om små »näpna lantlollor» och undrade, med en blick på programmet, »vad man egentligen kunde åstadkomma här på orten» … Anne trodde, att hon skulle hata den vita spetsflickan till sina dagars ända.

För Anne var det otur, att en mycket känd skådespelerska, som för tillfället bodde på hotellet, hade lovat medverka med ett par deklamationsnummer. Det var en smärt och smidig, mörkögd dam i en underbar klänning av ljusgrått tyg, luftigt och skimrande som månsken, med smycken kring halsen och i det mörka håret. Hon hade en sällsamt böjlig röst och en ovanlig uttrycksfullhet i föredraget, som fullkomligt tjusade åhörarna. Anne glömde för stunden både sig själv och sina bekymmer, och lyssnade med strålande ögon.

Men när numret var slut, slog hon plötsligt händerna för ansiktet. Hur skulle hon någonsin kunna träda fram och deklamera efter detta? Hade hon någonsin trott, att hon kunde deklamera? … Ack, om hon väl vore tillbaka på Grönkulla!

I detta svåra ögonblick hörde hon sitt namn ropas upp. Hur det nu var, så lyckades Anne resa sig och osäkert träda fram på estraden — hon märkte ej, hur den vita spetsflickan spratt till och såg häpen ut, som om hon skämdes en liten smula … Hon var så blek, att Diana och Jane nere bland

— 291 —