Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

åhörarna grepo varandras händer i stumt och förfärat deltagande.

Anne hade betagits av ett anfall av den ohyggligaste rampfeber. Hon hade visserligen ganska ofta deklamerat offentligt, men hon hade ännu aldrig stått inför en publik som denna, och dess åsyn nästan förlamade henne. Allting var så främmande, så lysande, så vidunderligt — raderna av elegant klädda damer, de kritiska ansiktena, själva denna luft av rikedom och bildning och social överlägsenhet, som hon inandades … Hur annorlunda och skrämmande var inte allt detta mot de enkla träbänkarna i diskussionsklubben, från vilka vänners och grannars välbekanta, vänliga ansikten uppmuntrande blickade emot henne! Dessa människor, tänkte hon, hade ohyggliga anspråk och skulle kritisera skoningslöst … De, liksom den vita spetsflickan, hade blott kommit för att göra narr av vad »lantlollan» sökte tota till med …

Hon kände sig hjälplöst olycklig och full av blygsel. Hennes knän sviktade, hjärtat pickade som en fågel, och en känsla av mattighet kom över henne. Ej ett ord förmådde hon prässa fram, och i nästa ögonblick skulle hon ha flytt från estraden — trots den skam och nesa hon härigenom skulle ha dragit över sig för evärdliga tider …

Men plötsligt, då hon lät sin vidgade, skrämda blick glida ut över åskådarnas rader, såg hon Gilbert Blythe i den bortre delen av salen, och han böjde sig fram med ett leende på sitt ansikte — för Anne tedde det sig som ett hånleende, på en gång utmanande och skadeglatt. Men häri misstog sig Anne. Gilbert smålog blott av välbefinnande, och han njöt av den vackra effekten av Annes smärta vita gestalt och själfulla ansikte mot bakgrunden av grönskande palmer.

Nu hämtade hon djupt efter andan och rätade stolt på sitt huvud, medan mod och beslutsamhet genomilade hela hennes varelse liksom en elektrisk stöt. Hon ville ej

— 292 —