Den långa vintern.
med tiden, sade hon. — Jag blir trött på andra flickor — det är så mycket ytlighet och flaxighet med dem. Anne har så många skiftningar som en regnbåge, och varenda skiftning är den vackraste, så länge den varar. Och ändå vet man alltid, var man har henne. Inte är hon så lustig och rolig nu, som hon var förr, men hon har nu en gång för alla fått plats i mitt hjärta. —
Sedan, nästan innan någon visste ordet av, kom våren. Kring Avonlea tittade skära anemoner fram på den magra heden, där snövallarna ännu lågo kvar, och en skir, ljusgrön slöja täckte skogar och dalsänkor. Men inne i Charlottetown rådde en forcerad tankeverksamhet, och ingen rättskaffens seminarist talade om annat än examen.
— Det kan inte vara möjligt, att terminen snart är förbi, sade Anne. — Förra hösten tyckte vi ju, att vintern låg framför oss så oändligt lång med alla sina läxor och kurser. Och nu ha vi examen i nästa vecka! Flickor, ibland tycker jag, att den här examen är viktigare än allting annat, men när jag ser, hur kastanjeträden stå med stora svällande knoppar, och hur luften lyser disigt blå i varenda gatmynning utåt tullen, så är det, som om examen sjönke undan och inte alls hade så’n stor betydelse …
Jane, Ruby och Josie, som tittat in, delade ej denna uppfattning. För dem var den stundande examen av allra yttersta vikt — bra mycket viktigare än kastanjeknoppar och solrök … Det gick nog an för Anne, som kunde vara säker på att åtminstone gå igenom, att snobba med sådana där stämningar, då hon inte hyste respekt ens för någonting så fruktansvärt som en förestående examen, men en ann’ stackare, vilkens hela framtid berodde på om hon gick igenom eller ej — detta var flickornas uppriktiga övertygelse — kunde omöjligen ha en sådan filosofisk åskådning.
— Jag har tappat tre kilo på de sista två veckorna,
— 307 —
