Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den långa vintern.

suckade Jane. — Och det lönar inte, att folk säger till en: gå inte och ängsla dig! Jag kan inte annat än vara ängslig — tänk om jag inte blir flyttad, sedan jag gått på seminariet hela vintern och kostat pappa och mamma så mycket pengar!

— Jag gör mig sannerligen inga bekymmer, sade Josie Pye. — Blir jag inte flyttad nu, så får jag väl gå här ett år längre. Det har min pappa råd att låta mig göra. Anne, Frank Stockley säger, att professor Tremaine har sagt, att Gilbert Blythe får säkert guldmedaljen och att Emily Clay troligen anammar stipendiet.

— Vad du nu sade kanske gör mig ledsen i morgon, Josie, skrattade Anne, men just i denna stund känner jag, att så länge jag vet, att violerna komma upp alldeles purpurröda nere i sänkan bortom Grönkulla och att de små ormbunkarna sticka upp sina krusiga huvuden invid De älskandes stråt, så kvittar det mig precis lika, antingen jag får stipendiet eller ej … Jag har gjort mitt bästa, och det får vara nog. Flickor, nu tala vi inte mera om examen! Se på den blekgröna himlen över husraden därborta och föreställ er, hur den ska se ut över de nylövade bokskogarna hemma i Avonlea!

— Vad ska du ha på dig — du vet när, Jane? frågade Ruby och lämnade naturdyrkan åt vem som ville ägna sig däråt.

Jane och Josie svarade båda i munnen på varandra, och samtalet flöt nu in i en särdeles intressant och givande fåra.

Men Anne, med armbågarna mot fönsterkarmen, den mjuka kinden lutad mot de knäppta händerna och ögonen fyllda av syner, blickade utan att höra de andras pladder över hustak och kyrkspiror hän mot aftonhimlens blänkande kupol och vävde sina framtidsdrömmar av de ungdomliga förhoppningarnas egen gyllene spånad. Vem är väl rikare än den, som äger det lockande okända med alla dess möjligheter och löften?


— 308 —