Den stora dagen.
XXXVI.
DEN STORA DAGEN.
På morgonen, då prövningarnas slutresultat skulle spikas upp på seminariets svarta anslagstavla, vandrade Anne och Jane tillsamman framåt gatan. Jane var leende och lycklig; examen var över, och hon var säker på, att hon blivit flyttad; längre sträckte sig icke hennes ärelystnad. Anne var blek och lugn; om ytterligare tio minuter skulle hon veta, vem som vunnit medaljen och vem som vunnit stipendiet.
— Det är klart, att du får ettdera, sade Jane, som ej kunde få i sitt huvud att lärarekollegiet kunde begå den skriande orättvisan att ordna saken på annat sätt.
— Stipendiet hoppas jag inte på, sade Anne. — Varenda en säger, att Emily Clay får det. Och jag ämnar inte gå fram till anslagstavlan och titta på den i alla människors åsyn. Det moraliska modet har jag inte. Jag går medsamma in i flickornas kapprum. Du får gå och läsa anslagen och sedan komma och tala om det för mig, Jane. Och i vår gamla vänskaps namn bönfaller jag dig att göra det så fort som möjligt. Om det inte har gått för mig, så säg det helt rätt och slätt utan några krumbukter. Och vad du än gör, tyck inte synd om mig, beklaga mig inte! Lova mig det, Jane.
Jane lovade högtidligt, men det visade sig snart, att löftet var obehövligt. När de gingo uppför seminariets breda yttertrappa, funno de vestibulen full med pojkar, som buro Gilbert Blythe runt på sina axlar och skreko med sina lungors hela styrka:
— Hurra för Blythe, som tagit guldmedaljen!
Ett ögonblick erfor Anne ett skarpt styng av häpnad och besvikenhet. Hon hade alltså lidit ett nederlag, och Gilbert hade segrat. Ja, Matthew skulle bli ledsen — han hade nog väntat sig för mycket utav henne …
— 309 —
