Den stora dagen.
Men vad hände sedan? Någon ropade med skallande röst:
— Tre hurra för fröken Shirley, som vunnit Averystipendiet!
— O, Anne! flämtade Jane, då de mitt under ljudliga hurrarop flydde till flickornas kapprum. — O, Anne, vad jag är stolt! Är det inte gränslöst roligt!
Och sedan kommo alla flickorna störtande, och Anne blev medelpunkten inom en skrattande och lyckönskande grupp. Man dunkade henne i ryggen och höll på att ruska hennes armar ur led. Hon blev omfamnad och pussad och kringklappad, och det var nätt och jämt hon kom åt att viska till Jane:
— O, vad Matthew och Marilla ska bli belåtna! Jag får lov att genast skriva hem till dem och berätta det.
I sinom tid kom den högtidliga avslutningen.
Den hölls i seminariets stora festsal. Då förelästes högt de bästa uppsatserna, sånger avsjöngos, och till sist skedde den allmänna utdelningen av betyg, premier och medaljer. Matthew och Marilla voro där, med ögon och öron blott för en enda elev på estraden — en lång flicka i blekgrönt, med en svag rodnad på kinderna och ögon som milda stjärnor. Hon läste högt den bästa uppsatsen, och man viskade nere i salen, att det var hon, som hade vunnit Averystipendiet.
— Nog är du väl ändå glad nu, att vi behöllo henne, Marilla? viskade Matthew, sedan Anne slutat med föreläsandet av sin uppsats. Det var första gången han öppnade munnen, sedan de kommit in i festsalen.
— Det är sannerligen inte första gången jag varit glad över det, svarade Marilla. — Du har allt ibland litet trögt för att fatta, bror Matthew.
Faster Josephine, som satt bakom dem, böjde sig fram och petade Marilla i ryggen med sin parasoll.
— Är ni inte stolt över Anne-flickan ? Jag är det, sade hon.
Samma kväll åkte Anne hem till Avonlea med Matthew och Marina. Hon hade ej varit hemma sedan i april och
— 310 —
