Den stora dagen.
kände, att hon kunde ej vänta en dag till … Äppelblommorna voro utslagna, och världen var frisk och ung. Diana var henne till mötes på Grönkulla. Uppe på det lilla vita rummet, där Marilla ställt en blommande månadsros i fönsterkarmen, såg Anne sig omkring och drog ett djupt andetag av lycka.
— O, Diana, vad det är härligt att vara hemma igen. Vad det gör gott i ögonen att se de mörka, spetsiga furorna avteckna sig mot den blekröda himlen — och den vita fruktträdgården och den gamla Snödrottningen! Doftar inte myntan ljuvligt? Och rosen där i fönstret! Och vad det är roligt att se dig igen, Diana!
— Jag trodde du tyckte mera om Stella Maynard än mig, sade Diana förebrående. — Det har Josie Pye sagt. Josie sa, att du var rent förälskad i henne.
Anne skrattade och bombarderade Diana med de vissnade konvaljerna från sin bukett.
— Stella Maynard är den raraste flicka i världen utom en enda — och det är du, Diana, sade hon. — Jag håller av dig mer än någonsin och har så mycket att berätta för dig. Men just nu känner jag som om det allra roligaste bara vore att sitta stilla här och titta på dig. Jag är nog litet trött … I morgon ämnar jag lägga mig i minst två timmar i gröngräset under äppelträden och tänka på rakt ingenting.
— Vad du är gränslöst duktig, Anne! Nu söker du dig väl ingen plats, när du vunnit stipendiet?
— Nej, det är klart. Jag far till Redmond i september. Låter det inte som en saga, nästan? … Vid den tiden, efter tre härliga månaders ferier, ska jag ha samlat ett väldigt förråd arbetslust igen.
— Skolrådet i Newbridge har redan erbjudit Jane lärarinneplatsen där, sade Diana. — Också Gilbert Blythe ämnar söka sig plats. Det är han tvungen till. Hans pappa har
— 311 —
