Skördemannen, vilkens namn är död.
Anne plockade några kvistar blekgul kaprifolium och stack dem i sitt hår. Hon tyckte om att känna den ljuva vällukten omkring sig, när hon rörde på sig.
— Doktor Spencer har gjort besök, medan du har varit borta, sade Marilla. — Han säger, att specialisten träffas i Carmody i morgon och att jag nödvändigt bör fara in och få mina ögon undersökta. Det är väl ingen annan råd … Jag ska bli mer än tacksam, om han kan välja ut ett par passande glasögon åt mig. Du är väl inte ledsen åt att vara här ensam, medan jag är borta? Martin måste skjutsa mig, och så är det baket och tvätten att stryka in …
— Jag ska nog sköta om det alltsamman. Diana kommer hit och håller mig sällskap. Jag ska göra allting mönstergillt — du behöver inte vara rädd för att jag ska stärka näsdukarna eller sätta smak på vetebrödet med smärtstillande droppar …
Marilla skrattade.
— Ja, tänk vad du kunde ställa till mycket spektakel på den tiden, Anne! Jag brukade ibland tycka, att du var alldeles som förgjord … Minns du, den gången, då du färgade ditt hår?
— Om jag gör det! … Det glömmer jag aldrig, smålog Anne och rörde vid den tunga hårflätan, som var lindad kring hennes välformade huvud. — Jag skrattar litet ibland, när jag tänkte på allt tråk jag hade för det hårets skull — men jag skrattar inte mycket, för det var verkligen min stora hjärtesorg … Håret och så fräknarna. Fräknarna äro borta nu, och människor ä’ nog vänliga att säga mig, att mitt hår har blivit kastanjebrunt. Alla utom Josie Pye. Hon sa’ mig senast i går, att hon tyckte det var rödare än någonsin — eller också var det min svarta klänning, som gjorde, att det såg så ut, och så frågade hon, om folk med rött hår någonsin vande sig vid att ha det … Marilla, jag har nästan bestämt mig för att ge upp försöken att tycka om Josie Pye. Jag
