Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skördemannen, vilkens namn är död.

har gjort, vad jag förr i världen skulle ha kallat en hjältemodig ansträngning, men den är förslösad på Josie Pye.

— Josie är en Pye, sade Marilla, så att hennes natur är att vara obehaglig. Folk av hennes sort har väl sitt ändamål i skapelsen, kan jag tro, men jag begriper det lika litet som jag begriper vad törnen och tistlar ha här att göra … Ska Josie ta sig någon plats?

— Nej, hon ska sluta kursen på seminariet, det ska också Moody Spurgeon och Charlie Sloane. Men Jane och Ruby ha redan fått vikariat — Jane i Newbridge och Ruby någonstans västerut.

— Gilbert Blythe ska ju också bli lärare?

— Ja. — Tonen var mycket kort.

— Vad han ser snäll och hygglig ut, sade Marilla och blickade tankfullt ut i rymden. — Jag såg honom i kyrkan förra söndagen, och han föreföll så lång och manlig. Han är mycket lik sin far, sådan han var vid den åldern. John Blythe var en rar gosse. Vi voro mycket goda vänner, han och jag. Ja, vi voro hemligt förlovade …

Anne såg upp med livligt intresse.

— Åh nej — vad säger Marilla? Men vad var det som hände? Hur kom det sig att inte —

— Vi blevo osams. Jag ville inte förlåta honom, när han bad mig. Det var min mening att göra det efter en liten tid — men jag var trumpen och stygg och tyckte, att litet kunde han ha … Se’n kom han aldrig tillbaka — alla Blythar äro stolta. Men jag — jag sörjde mycket … Och jag har alltid sedermera ångrat, att jag inte förlät honom, när han så vackert kom och bad mig …

— Tänk, att också Marilla har haft sin ungdomskärlek, sade Anne sakta.

— Ja, kära du, vem skulle ha trott det? Men sådant ser man inte på en människas utsida … Nu ha alla här i

— 322 —