Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

Avonlea glömt den där gamla historien — jag hade själv glömt den. Men den rann mig i minnet förra söndagen, när jag såg Johns långa vackra gosse i kyrkan.



XXXVIII.
KRÖKEN AV VÄGEN.

Marilla for till staden dagen därpå och återvände på kvällen. Anne hade följt Diana till Tallbacken, och när hon kom hem igen, fann hon Marilla sittande vid köksbordet med huvudet lutat i handen. Hela hennes hållning hade en prägel av nedslagenhet, som skar Anne i hjärtat. Aldrig hade hon sett Marilla sitta så där slapp och hopsjunken.

— Är du mycket trött, Marilla?

— Ja — nej — jag vet inte … sade Marilla tonlöst och såg upp. — Trött är jag väl också, kan jag tro, men det har jag inte tänkt på … Det är inte det.

— Råkade du ögonläkaren? Vad sade han? frågade Anne ängsligt.

— Ja, jag råkade honom. Han undersökte mina ögon. Han sa’, att om jag alldeles hör upp med att läsa och sy och med allt annat arbete, som anstränger ögonen, och om jag aktar mig för att gråta, och om jag använder de glasögon, som han har ordinerat åt mig, så tror han, att mina ögon inte ska försämras och att jag ska slippa min svåra huvudvärk. Men gör jag inte allt det där, så blir jag stenblind om ett halvår. Blind! Anne, tänk på, vad det vill säga!

Anne brast ut i ett häftigt rop och satt sedan tyst i en minut. Det kändes som om hon ej kunde tala. Slutligen sade hon med osäker röst:


— 323 —