Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

— Marilla, låt bli att själv plåga dig med den tanken! Han har ju givit dig hopp. Om du är aktsam och rädd om dig, kommer du ju inte att mista synen, och om hans glasögon bota din svåra huvudvärk, är ju mycket vunnet med det.

— Jag ger inte mycket för det hoppet, sade Marilla bittert. — Vad har jag att leva för, om jag inte kan läsa eller sy eller göra någonting sådant? Jag kunde lika väl vara blind — eller död. Och vad gråta beträffar, så kan jag inte låta bli det, när jag sitter och känner mig ensam. Men det tjänar ju ingenting till att tala om … Kan du skaffa mig en kopp te, vore jag tacksam. Jag hänger knappt ihop mer … Säg nu ingenting om det här till någon människa ännu så länge. Jag står inte ut med, att folk kommer hit och frågar och beskärmar sig och tycker synd …

När Marilla ätit sin lilla tesupé, övertalade Anne henne att gå till sängs. Därefter gick Anne själv till östra gavelrummet och satte sig ned vid sitt fönster i mörkret, ensam med sina tårar och sitt beklämda hjärta. Hur sorgligt hade ej allting förändrats, sedan hon satt där samma kväll hon kommit hem! Då hade hon varit full av hopp och fröjd, och framtiden hade vinkat med härliga löften …

Anne kände, som om hon levat åratal sedan den stunden, men innan hon gick och lade sig, fanns det ett leende på hennes läppar och frid i hennes hjärta. Hon hade modigt sett sin plikt i ansiktet och i den funnit en vän — som plikten alltid är, när vi ej sky den.

En afton några dagar senare kom Marilla långsamt in från gården, där hon stått och talat med en besökande — en man från Carmody, som Anne blott kände till utseendet.

— Vad ville herr Sadler, Marilla?

Marilla satte sig vid fönstret och såg på Anne. Hennes ögon voro fulla av tårar, trots ögonläkarens förbud,

— 324 —