Kröken av vägen.
och hon förmådde ej behärska sin darrande röst, när hon svarade:
— Han hade hört, att jag ämnar sälja Grönkulla, och nu vill han köpa det.
— Köpa det? Köpa Grönkulla? — Anne undrade, om hon hört rätt. — Aldrig ämnar väl Marilla sälja Grönkulla?
— Anne, jag vet inte, hur det ska kunna undvikas. Jag har grubblat så mycket på alltsamman. Om mina ögon voro friska, kunde jag stanna här och leja en duktig dräng och själv ha överinseendet. Men som det nu är, går det inte. Jag kanske mister min syn helt och hållet, och vad kan jag då uträtta? Ack, aldrig trodde jag, att jag skulle behöva uppleva den dagen, då jag måste sälja mitt gamla hem … Men allting skulle bara vanskötas och få förfalla, tills ingen människa skulle vilja köpa det. Varenda cent av våra pengar gick, då banken stupade, och här är en del räkningar från förra hösten att betala. Fru Lynde har rått mig att sälja gården och ackordera in mig någonstans — hos henne, förmodar jag. För gården får jag inte mycket — den är liten, och byggnaderna äro gamla. Men det blir väl ändå, så att jag kan få mig en liten livränta. Jag är glad åt att du är försörjd med ditt stipendium, Anne. Det är ledsamt, att du inte får något hem att komma till under ferierna, men det blir väl någon råd med det också …
— Bedrövelsen blev Marilla övermäktig, och hon började bittert gråta.
— Du får inte sälja Grönkulla, sade Anne beslutsamt.
— Ack, Anne, om jag ändå sluppe … Men du ser ju själv. Jag kan inte gå här ensam. Jag skulle bli galen av bekymmer och ensamhet. Och synen skulle jag mista — det vet jag alldeles säkert.
— Du ska inte behöva bo här ensam, Marilla. Jag stannar hos dig. Jag far inte till Redmond.
— 325 —
