Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

— Du far inte till Redmond? Marilla lyfte sitt stackars rödsvullna ansikte ur händerna och såg på Anne. — Vad i all världen menar du?

— Precis vad jag säger. Jag ber att få lämna tillbaka stipendiet. Det beslöt jag kvällen efter det du kom hem från staden. Marilla, käraste Marilla, inte kan du tro, att jag skulle kunna lämna dig ensam i all din sorg efter allt vad du har gjort för mig? Jag har tänkt och funderat så mycket … Låt mig nu berätta mina planer för dig! Herr Barry vill ju arrendera lantbruket nästa år? Då slipper du alla bekymmer för det. Och jag ämnar ta mig en lärarinneplats. jag har sökt platsen här — men den lär jag nog inte få, för skolrådet har lovat den åt Gilbert Blythe. Men skolan i Carmody kan jag få — det sa’ mig herr Blair i går kväll i butiken. Det är klart, att det inte blir så roligt och bekvämt, som om jag hade fått platsen här i Avonlea, men jag kan ju ändå få bo hemma och själv skjutsa mig fram och åter till Carmody, åtminstone så länge vädret är vackert. Och även i vinter kan jag komma hem om fredagarna. En häst få vi ha kvar för det. Åh, jag har tänkt ut alltihop, må du tro! Jag ska läsa högt för dig och pyssla om dig och hålla dig vid gott humör. Du ska inte behöva sitta och leds och känna dig ensam. Vi ska få hemtrevligt och skönt här, du och jag på tu man hand.

Marilla hade lyssnat, som om hon ej kunde tro sina öron.

— Ack, Anne, allting skulle gå lättare för mig, om du vore här, det vet jag nog. Men jag kan inte låta dig göra ett sådant offer för min skull. Det skulle vara rysligt illa gjort.

— Så du säger! — Anne skrattade glatt. — Här är inte tal om något offer … Ingenting kunde väl vara värre än att skiljas från Grönkulla — ingenting kunde göra mig mera ont. Vårt kära gamla hem måste vi behålla. Mitt beslut är fattat, Marilla — jag far inte till Redmond, jag stannar tvärtom här och tillträder en plats. Var du inte ledsen för min skull!


— 326 —