Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla Cuthbert häpnar.

Marilla med samma slags gensträviga löje som nyss, i det hon lyfte på tekannan.

— Ack nej, det är stor skillnad. Det ser så mycket, mycket bättre ut. När man hör ett namn uttalas, så ser man det ju det alltid framför sig, alldeles som om det vore tryckt — åtminstone gör jag det. Och A-n-n ser mycket tarvligt ut, men A-n-n-e ser genast betydligt finare ut. Om ni bara vill kalla mig Anne med e, så ska jag försöka försona mig med, att jag inte får heta Cordelia.

— Nå, Anne, stavad med e, kan du säga oss, hur det här misstaget har uppstått? Vi skickade bud till fru Spencer och bådo henne skaffa oss en pojke. Fanns det inga pojkar på barnhemmet?

— Jo då, massor … Men fru Spencer sa’ alldeles tydligt, att ni ville ha en flicka på omkring elva år. Och förestånderskan sa’, att hon trodde jag skulle passa. Ni vet inte, hur förtjust jag blev! Hela sista natten kunde jag inte sova, så glad var jag. O, tillade hon förebrående, vänd till Matthew, varför sa’ ni inte till mig genast vid stationen, att ni inte ville ha mig, och lämnade mig där? Om jag aldrig hade sett Ljuvlighetens vita väg och Mörka, speglande vågen, skulle det inte vara hälften så svårt.

— Vad i alla dagar menar hon? frågade Marilla och stirrade på sin bror.

— Hon — hon menar något, som vi kom att språka om, när vi åkte … sade Matthew hastigt. — Jag går och sätter in märren, Marilla. Ha teet i ordning, när jag kommer tillbaka.

— Hade fru Spencer med sig någon annan utom dig? fortfor Marilla, när Matthew avlägsnat sig.

— Hon hämtade Lily Jones åt sig själv. Lily är bara fem år och mycket vacker. Hon har kastanjebrunt hår. Om

— 29 —