Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla Cuthbert häpnar.

jag vore mycket vacker och hade kastanjebrunt hår, skulle ni då behålla mig?

— Nej, du! Vi vilja ha en pojke, som kan hjälpa min bror med lantbruket. En flicka skulle vi inte ha någon nytta utav. Tag av dig hatten! Jag lägger den och din väska på bordet i förstugan.

Anne tog lydigt av sig hatten. Efter en stund kom Matthew tillbaka, och de satte sig ned vid kvällsvardsbordet. Men Anne kunde ej äta. Hon gjorde ett försök att knapra på en smörgås och hackade som en fågel på vildapelmarmeladen i den lilla uddiga glasskålen invid hennes tallrik. Men det syntes, hur svårt hon hade att få ned varje munsbit.

— Du äter ju ingenting, sade Marilla och gav henne ett skarpt ögonkast, som om detta var någonting högst klandervärt.

Anne suckade.

— Jag kan inte. Jag har sjunkit i förtvivlans djup. Har ni någon matlust, när ni sjunkit i förtvivlans djup?

— Där har jag aldrig varit, så det kan jag inte svara på, sade Marilla.

— Ack, har ni inte det? … Men ni har väl ändå föreställt er det nån gång.

— Nej, inte ens det.

— Ja, då är det nog rätt svårt att fatta, hur det känns. Mycket obehagligt känns det … När man försöker äta, så sätter det sig liksom en klump i ens hals, och man kan ingenting svälja, inte så mycket som en chokladpralin. En chokladpralin fick jag en gång för två år se’n, och det var det raraste jag haft i min mun … Se’n så har jag rätt ofta drömt, att jag haft en hel strut med chokladpraliner, men just som jag ska ta upp den översta ur struten, vaknar jag. Jag hoppas ni inte blir ledsen på mig, för att jag inte kan äta. Allting är så förfärligt gott — men ändå — så går det inte …


— 30 —