Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla Cuthbert häpnar.

— Hon är väl trött, sade Matthew, som ej talat, sedan han kommit åter från stallet. — Det är nog bäst att låta henne få lägga sig, Marilla.

Marilla hade just undrat, var hon skulle göra av Anne över natten. Hon hade gjort i ordning en bädd i kökskammaren för den efterlängtade och väntade pojken. Men ehuru den var snygg och ren, tyckte hon ändå inte den lämpade sig riktigt för en flicka. Gästrummet kunde emellertid inte komma i fråga för en sådan där liten vilsekommen varelse, och då återstod alltså endast östra gavelrummet.

Marilla tände ett ljus och befallde Anne följa med, vilket Anne håglöst gjorde, i det hon i förbifarten tog sin hatt och kappsäck från bordet i förstugan. Förstugan hade ett så skinande rent golv, att man blev ängslig till mods; det lilla gavelrummet, vari hon efter en halv minut befann sig, föreföll om möjligt ännu mera fläckfritt.

Marilla satte från sig ljuset på ett trekantigt bord på tre ben och vek ned täcke och överlakan.

— Du har väl nattlinne? frågade hon.

Anne nickade.

— Ja-a då, två stycken. Dem sydde förestånderskan på hemmet åt mig. Di ä’ rysligt snäva. Allting är så knappt tilltaget på ett barnhem, så syr man något, blir det så otillräckligt — åtminstone på ett fattigt barnhem som vårt. Det är så tråkigt med korta och snäva nattlinnen, så … Men man kan förstås drömma lika vackert i sådana som i vackra släpande, med broderade remsor i halsen och mellanspetsar — det är åtminstone en tröst.

— Ja, kläd nu av dig så kvickt du kan och kryp till kojs. Jag kommer tillbaka om fem minuter och hämtar ljuset. Jag vågar inte lita på, att du själv släcker det. Du kunde mycket väl sätta eld på huset.

När den äldre kvinnan gått, såg sig Anne vemodigt

— 31 —