Annes historia.
hade jag nog aldrig kunnat bo, om jag inte haft mina tankar och min fantasi … Herr Hammond arbetade vid en liten såg, som sågade timmer, och fru Hammond hade åtta barn. Hon fick tvillingar tre gånger. Jag tycker om småbarn med måtta, men tvillingar tre gånger i rad ä’ för mycket. Det sa’ jag rent ut till fru Hammond, när det sista paret kom. Jag blev så gränslöst trött i mina armar av att gå och kånka på dem.
Där inne i skogen bodde jag hos fru Hammond i över två år, men se’n dog herr Hammond, och frun löste upp sitt hushåll. Hon delade ut sina småbarn bland släktingarna och for till Staterna. Mig skickade de till barnhemmet i Hopeton, därför att ingen ville ta mig. De ville inte ha mig på barnhemmet heller; de sa’, att de hade så överfullt redan. Men de fingo ta mig i alla fall, och där var jag i fyra månader, tills fru Spencer kom.
Anne slöt sin berättelse med ännu en suck, denna gång av lättnad. Hon tyckte tydligen ej om att skildra sina erfarenheter i en värld, som aldrig »velat ha» henne.
— Har du någonsin gått i skolan? frågade Marilla och svängde märren in på strandvägen.
— Inte så mycket just. Jag gick litet det sista året jag var hos fru Thomas. När jag flyttade längre uppåt floden, kommo vi så långt från någon skola, så att jag kunde inte gå dit på vintern, och på sommaren hade barnen lov, så att jag kunde bara gå där vår och höst. Men medan jag bodde på barnhemmet, så gick jag förstås. Jag kan läsa mycket bra och kan många vackra verser utantil, »Slaget vid Hohenlinden» och »Stolta Edinburgh på klippans fäste», och »Borgen vid Rhen» och flera vackra saker av Longfellow och Lord Byron. O, vad jag tycker om så’n poesi, som gör att man ryser utefter hela ryggraden … Som »Än har Polen ej gått under,» till exempel — där ryser man på så många ställen … Den stod i femte läseboken — jag hade förstås bara
— 46 —
