Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes historia.

hyfsning. Det är mycket antagligt att hennes anhöriga voro fint och hyggligt folk.

Strandvägen löpte genom ett ganska vilt och ödsligt landskap. Till höger växte täta dungar av tallar, vilkas sega kraft ännu ej brutits, trots många års duster med havsvindarna. Till vänster stupade de röda sandstensklippornas branter rakt ned, på sina ställen så nära intill vägen, att en häst av mindre stadigt temperament än den bruna märren kunnat göra de i kärran åkande ganska nervösa. Nere vid strandklippornas fot lågo samlingar av stenblock, som havsvågorna spolat släta och blanka, eller små sandiga vikar, strödda med glimmande kiselstenar — oceanens juveler. Utanför dem bredde sig havet, skimrande och blått, och däröver svävade fiskmåsarna på starka vingar, som sköto silverblixtar i solskenet.

— Är inte havet underbart? sade Anne och vaknade upp ur en lång och storögd tystnad. — En gång, när jag bodde i Marysville, så hyrde herr Thomas en stor skrinda och så åkte vi alla ned till havet många kilometer längre bort och voro där hela dagen. Där hade jag så gränslöst roligt, fastän jag måste se efter barnen hela tiden, och de minnena levde jag på länge, länge … Men den här stranden är ännu vackrare än den vid Marysville. Ä’ inte måsarna präktiga! Skulle ni inte vilja vara en mås? Jag tror, att jag skulle vilja vara en mås — om jag inte finge vara ett människobarn, förstås … Tänk vad det skulle vara härligt att vakna i den röda soluppgången och segla fram över havet och ut i den blå rymden hela dagen! Och se’n på kvällen flyger man tillbaka till sitt bo. Ack, jag kan så väl tänka mig det! … Vad är det för ett stort hus, som ligger här rakt fram, säg?

— Det är Vitsands hotell. Det är en herr Kirke, som håller det, men säsongen har ännu inte börjat. En massa

— 48 —