Anne läser sin aftonbön.
det ska bli väldigt intressant, nu när jag väl kommit på idén …
— Du får lov att falla på knä, sade Marilla något förvirrad.
Anne lydde och såg allvarligt upp i Marillas ansikte.
— Om jag kan begripa, varför man precist ska falla på knä? Om jag riktigt ville bedja, så vet jag nog, hur jag skulle göra. Jag skulle alldeles ensam gå ut på en stor äng eller ännu hellre in i den djupa, djupa skogen, och så skulle jag se upp i himlen — upp i den där vackra blå himlen, som ser ut att aldrig taga något slut … Och då skulle jag känna en bön … Jaha, nu är jag färdig. Vad ska jag säga?
Marilla kände sig i större förlägenhet än någonsin. Hon hade ämnat lära Anne den enkla gamla barnabönen »Gud som haver barnen kär.» Men hon hade, som jag redan omnämnt, stundom en viss humoristisk uppfattning av saker och ting, och detta innebar även, att hon hade ett ganska gott omdöme. Det for plötsligt för henne, att denna naiva lilla bön, avsedd att framviskas av de vitklädda späda i moderns knä, alldeles icke passade för denna fräkniga och långbenta varelse, som ej kände till eller frågade efter Guds kärlek, eftersom den aldrig kommit henne till del förmedlad genom mänsklig kärlek.
Du är gammal nog att kunna bedja själv, Anne, sade hon slutligen. — Tacka nu Gud för alla de välsignelser du fått och bed honom ödmjukt om vad gott du önskar dig.
— Ja, jag ska göra så bra jag kan, sade Anne och begrov ansiktet i Marinas knä. — Käre himmelske fader — så säga prästerna i kyrkan, och det kan man väl få säga också hemma hos sig, va’? — sköt hon in och lyfte för ett ögonblick upp huvudet. — Käre himmelske fader, jag tackar dig för Ljuvlighetens vita väg och Mörka, speglande vågen och Ögonfröjd och Snödrottningen. Jag är dig så gränslöst tacksam för dem. Ja, det är alla de välsignelser jag just nu kan
— 58 —
