Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne läser sin aftonbön.

tänka ut att tacka dig för … Vad beträffar de ting jag önskar mig, så äro de så många, att det skulle ta för lång tid att räkna upp dem … Jag ska därför bara nämna de båda viktigaste. Var så snäll, gode Gud, och låt mig få stanna kvar på Grönkulla, och gör mig vacker, när jag växer upp. Jag förbliver med utmärkt högaktning Anne Shirley. — Så där ja, var inte det rätt bra? frågade hon ivrigt, i det hon reste på sig. — Jag hade förstås nog kunnat välja några vackrare uttryck, bara jag haft lite mera tid på mig att tänka efter.

Stackars Marillas känslor kunna lättare anas än beskrivas. Hon hämtade dock en ringa tröst ur medvetandet, att det ingalunda var vanvördnad hos Anne, utan helt enkelt andlig okunnighet, som bar ansvaret för denna minst sagt egendomliga bön. Hon stoppade täcket om henne och gav sig själv det löftet, att Anne i morgon dag skulle få lära sig en ordentlig bön. Hon stod just i begrepp att lämna rummet med ljuset, då Anne ropade henne tillbaka.

— Jag kom alldeles nu att tänka på någonting. Jag borde ha sagt »amen» i stället för »med utmärkt högaktning» — så säger ju prästen i kyrkan. Det hade jag glömt, men jag förstod, att en bön måste ha något slags fin avslutning, så därför satte jag in det andra, som jag har sett i en brevställare … Tror ni det gör någonting?

— Nej, det tror jag knappast, sade Marilla. — Somna nu som ett snällt barn. God natt med dig.

— I kväll kan jag säga god natt med ett gott samvete, sade Anne och kröp skönt ihop bland sina kuddar.

Marilla drog sig tillbaka till köket, satte ljusstaken i bordet med en smäll och gav Matthew ett ögonkast.

— Matthew Cuthbert, det är på högsta tiden, att någon tar sig an den flickan och lär henne ett skapat grand. Hon är nära nog komplett hedning. Vill du tro, att hon inte i hela sitt liv läst en bön förrän nu nyss? Jag ska gå till

— 59 —