Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes uppfostran börjas.

Anne suckade, traskade upp på det östra gavelrummet och satte sig på en stol vid fönstret.

— Åhja — bönen kan jag nu … Jag lärde mig den sista raden, när jag gick i trappan. Nu ska jag låtsa det här rummet fullt med vackra saker, så att man kan trivas här … Golvet är belagt med en mjuk vit sammetsmatta, strödd med skära rosor, och för fönsterna hänga skära sidengardiner. Väggarna äro behängda med guld- och silverbroderade vävnader. Möblerna äro utav mahogny. Jag har aldrig sett någon mahogny, men det låter så präktigt. Här står en vilsoffa, full med mjuka sidenkuddar, skära och blå och purpurröda och guldgula, och jag ligger behagfullt tillbakalutad mot den. Jag ser min egen bild i den praktfulla, stora spegeln, som hänger på väggen. Jag är lång och ståtlig, iförd en klänning av släpande vita spetsar, med ett pärlkors på bröstet och pärlor i mitt hår. Mitt hår är nattsvart, och min hy är som blekaste älfenben … Jag heter lady Cordelia Fitzgerald … Nej, tänk att det låter inte naturligt …

Hon skuttade fram till den lilla spegeln och såg sig däri. Hennes eget magra, fräkniga ansikte och allvarsamma grå ögon tittade tillbaka på henne.

— Du är bara Anne på Grönkulla, sade hon allvarligt, och dig ser jag, precist som du ser ut nu, så ofta jag försöker låtsa, att jag är lady Cordelia. Men det är en miljon gånger trevligare att vara Anne på Grönkulla än Anne från Ingenstans — eller va’ tycker du?

Hon lutade sig fram, kysste ömt sin bild i spegeln och gick fram till det öppna fönstret.

— God afton, käraste Snödrottning! Och god afton, ni kära små björkar nere i sänkan! Och god afton, rara gråa stuga uppe på kullen! Jag undrar, om Diana kommer att bli min bästa vän? Det hoppas jag, och jag skall hålla av henne så mycket. Men jag ska ändå aldrig glömma Katie Maurice

— 69 —