Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fru Lynde blir slagen av fasa.

beskriva sin sjukdoms alla stadier, dröjande vid varje håll och stygn och temparaturstegring med sådan synbar förnöjelse, att Marilla blev övertygad om, att influensan medför sin egen belöning. När alla detaljer voro uttömda, röjde fru Rachel det verkliga ändamålet med sitt besök.

— Jag har hört några högst förvånande ting om dig och Matthew.

— Du kan väl inte ha blivit mera förvånad än jag själv, sade Marilla. — Men nu har jag hämtat mig bra nog efter den första överraskningen.

— Det var då för illa, att ett sådant misstag skulle uppstå, sade fru Rachel deltagande. — Gick det inte an att skicka henne tillbaka?

— Det hade vi väl nog kunnat, men vi brydde oss inte om’et. Matthew fattade tycke för henne. Och jag måste bekänna, att jag tycker rätt bra om henne, också jag — fastän hon naturligtvis har sina fel. Hon riktigt har livat upp oss — det är en pigg och rar liten flicka.

Marilla sade betydligt mera, än det varit hennes mening, när hon började, ty hon läste starkt ogillande i fru Rachels ansiktsuttryck.

— Det är verkligen ett drygt ansvar du påtagit dig, sade nyssnämnda dam dystert, i synnerhet som du ju aldrig haft någon erfarenhet av barn. Du vet nog inte mycket om henne och hennes rätta sinnesart, kan jag tro, och ingen människa anar, hur en så’n där främmande unge blir med tiden. Men jag vill visst inte göra dig modfälld, lilla Marilla.

— Jag känner mig inte heller modfälld, svarade Marilla torrt. När jag har fattat ett beslut, så står jag fast vid det. Men du kanske vill se Anne. Jag ska ropa på henne.

Efter en liten stund kom Anne inspringande med ett ansikte, strålande av förtjusning över nya rara fynd i trädgården. Men häpen över att helt oväntat stå inför en främling, stannade

— 72 —