Fru Lynde blir slagen av fasa.
hon förläget strax innanför dörren. Säkert är, att hon tog sig något underlig ut i den korta och snäva hemvävda klänningen, som hon haft med sig från barnhemmet och under vilken de smala benen stucko fram och föreföllo onaturligt långa. Fräknarna voro talrikare och mera i ögonen fallande än någonsin; vinden hade rufsat till det obetäckta håret, så att det stod i alla väderstreck, och det hade aldrig lyst grannare rött än i denna stund.
— Nå, inte ha de tagit dig för ditt fagra utseendes skull, det är visst och sant, utlät sig fru Rachel med känsla och övertygelse. Hon var en av dessa intagande och populära människor, som sätta en stolthet uti att utan fruktan eller hänsyn alltid säga ut sin mening. — Det var mig en ryslig unge att vara mager! Kom hit, så jag får titta på dig! Du min skapare, har man nånsin sett sådana fräknar! Och ett hår så rött att det svider i ögonen att se på det! Hör du inte, unge, kom hit!
Anne kom, men ej precist på det sätt fru Rachel väntat. Med ett enda språng var hon på andra sidan av köksgolvet och stod framför fru Rachel med ett av vrede blossande ansikte och darrande läppar. Hela den tunna lilla gestalten skälvde från huvud till fot.
— Jag hatar er — ni är otäck och elak! skrek hon med halvkvävd röst och stampade med foten i golvet. — Hur vågar ni kalla mig mager och ful? Inte kan jag rå för det? Hur vågar ni tala om mina fräknar och mitt röda hår? Ni är ohövlig och utan alla slags finare känslor!
— Anne! utbrast Marilla helt bestört.
Men Anne stod kvar med högburet huvud och de flammande ögonen fästa på fru Rachel. Hennes händer voro knutna, och från henne utgick liksom en atmosfär av lidelsefull förbittring.
— Hur vågar ni komma och säga sådana saker till mig?
— 73 —
