Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fru Lynde blir slagen av fasa.

upprepade hon. — Vad skulle ni tycka om, ifall man sade så’nt om er själv? Vad skulle vi tänka, om man sade er rätt i ansiktet, att ni är tjock och klumpig och troligen inte har en gnista fantasi i er? Ja, jag bryr mig inte om, ifall jag sårar era känslor. Jag hoppas tvärtom, att jag måtte göra det. Ingen har nånsin varit så grov emot mig utom fru Thomas’ fullegubbe till man, och jag förlåter er aldrig!

Två nya stampningar!

— Har någon människa tänkt sig ett sådant humör! utbrast den skräckslagna fru Rachel.

— Anne, gå upp på ditt rum och stanna där, tills jag kommer efter, sade Marilla efter att med någon svårighet ha återfått talförmågan.

Anne brast i gråt, rusade till förstugudörren, som hon slängde igen efter sig, så att grytlocken skallrade, och flög som en virvelvind genom förstugan och uppför trappan. Ett brak från de övre regionerna förkunnade, att dörren till östra gavelrummet slagits i med samma våldsamhet.

— Tja, görat att fostra upp det barnet avundas jag dig inte, sade fru Rachel med bitande hån.

Marilla öppnade munnen i avsikt att säga några urskuldande och bedrövade ord — sak samma vad … Men vad hon verkligen sade blev en fullkomlig överraskning för henne både då och alltid sedermera.

— Du skulle inte ha bråkat med hennes utseende, Rachel.

— Nej, nu tror jag … Marilla Cuthbert, är det verkligen din mening att försvara detta gräsliga lynnesutbrott, som vi alldeles nyss bevittnat? frågade fru Rachel full av indignation.

— Nej, sade Marilla långsamt, jag försöker inte ursäkta henne. Hon har burit sig mycket illa åt, och jag ska ge henne en allvarlig skrapa. Men vi få ändå lov att ta hänsyn till vissa saker och ting. Hon har aldrig fått lära sig, vad

— 74 —