Fru Lynde blir slagen av fasa.
som är rätt. Och du yttrade dig bra ovänligt om henne, Rachel.
Marilla kunde ej låta bli att lägga till den sista meningen, fastän hon ånyo blev förvånad över sig själv. Fru Rachel reste på sig med en min av sårad värdighet.
— Ja, jag ser, att jag hädanefter måste vara mycket försiktig i mina yttranden, Marilla, eftersom man framför allting annat måste ta hänsyn till de ömtåliga känslorna hos fosterbarn, hämtade Gud vet varifrån … Nej bevars, jag är inte ond du behöver inte vara ängslig. Jag är verkligen för uppriktigt ledsen för din skull för att hysa någon vrede. Du får allt dina hårda duster med den flickan, sanna mina ord. Men vill du ta mitt råd — vilket du antagligen inte vill, fastän jag fostrat upp tio barn och begravt två — så ger du den där allvarliga skrapan», du talte om, med tillhjälp av ett björkris. Så’nt läder ska så’n smörja ha. Jag gissar hennes humör är lika eldfängt som hennes hår. Ja, adjö med dig, Marilla. Jag hoppas du kommer ned ibland och hälsar på mig som vanligt. Men du kan inte vänta, att jag gör mig någon brådska med nästa besök här hos dig, om man ska vara utsatt för att bli antastad och förolämpad på det här viset … Dylikt ligger verkligen helt och hållet utanför min erfarenhet.
Därefter rätade fru Rachel med mycken självkänsla på sin lilla tjocka figur och rultade ut. Men Marilla begav sig med mycket allvarlig uppsyn till östra gavelrummet.
På vägen uppför trappan kände hon sig ängslig och villrådig om vad hon borde göra. Hon var ej litet harmsen och förargad över det uppträde, som nyss ägt rum. Vilken gränslös otur, att Anne just inför fru Rachel Lynde skulle ha givit sitt häftiga lynne luft! … Och plötsligt gjorde Marilla den egentligen ganska generande upptäckten, att hon kände mera förödmjukelse över detta faktum än sorg över själva
— 75 —
