Annes erfarenheter i söndagsskolan.
köpt tyget sommaren förut av en kringvandrande handelsman, därför att det såg ut att »stå emot». Den andra var av svart- och vitrutig satin, vilket hon kommit över som »stuv» under vinterns lopp, och den tredje var förfärdigad av ett stelt, tryckt bomullstyg av en ful blå nyans, som hon samma vecka inköpt på en realisation i Carmody.
Marilla hade själv sytt dem, och de voro alla gjorda efter samma modell — en rät och slät kjol, fastsydd vid en rät och slät blus, från vilken utgingo ett par ärmar, så snäva som ett par ärmar kunna vara.
— Jag ska låtsa, att jag tycker om dem, sade Anne mycket lugnt.
— Låtsa mig hit och låtsa mig dit! sade Marilla förargad. — Jag ser nog, att du inte tycker om klänningarna. Vad är det för fel med dem, om jag får fråga? Äro de inte snygga och nätta och spritt nya?
— Jo.
— Nå, varför tycker du inte om dem då?
— Di ä — di ä — inte vackra, sade Anne motvilligt.
— Vackra! — Marilla fnös föraktfullt. — Vet du vad, inte brydde jag min hjärna med att sätta ihop vackra klänningar åt dig … Utstyrda flickungar är det värsta jag vet. De här klänningarna äro nätta, förståndiga och praktiska, utan några volanger eller annat krimskrams, och de äro allt vad du får nu i sommar. Den bruna linneklänningen och den blå kattunsklänningen duga utmärkt bra i skolan, när du får börja med den. Satinklänningen får du ha i kyrkan och i söndagsskolan. Du måste vara aktsam och rädd om dem, och du får inte slita sönder dem. Jag tycker du borde vara tacksam för vad som helst i stället för det där korvskinnet du har gått med hittills.
— O, jag är så tacksam, försäkrade Anne, — Men jag hade varit ändå mycket tacksammare, om — om ni gjort bara
— 88 —
