Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


102

I det hela torde utlevereringen i enlighet med den redan inslagna rigtningen alltmera komma att utveckla sig till ett rättsligt internationelt institut och sålunda ytterligare förlora en del af de mera politiska element, som ingå deri. Och hvad som i sådant afseende torde få betraktas såsom framsteg är: fastställelse i lag af de normer, hvarefter utlevereringstraktater må ingås, utlevereringens utsträckande till egna undersåtar, afståendet från genomförandet af ömsesidighet i alla de särskilda detaljstadgandena och bestämmandet af vilkoren för medgifvandet af utleverering med hänsyn till medkontrahentens straff- och processlagar samt slutligen öfverlemnandet af sakens närmare pröfning åt de judiciella myndigheterna. Och i de flesta af dessa afseenden har det engelskt-amerikanska systemet redan förverkligat hvad, som för öfriga staters del måste betecknas såsom önskningsmål.




Straffets bestämmande i det särskilda fallet.
Amerstedt. Om straffmätning [Ups. Univ. Årskr. 1869]. Humbla. Om obestämda strafflagar. Nordling. Om straffmedium [Naum. Tdskrft. 1864].
I nu gällande strafflagar har det lemnats domaren en viss frihet i bestämmandet af straffet. Han har blott att hålla sig inom vissa i lagarne angifna gränser, den s. k. strafflatituden. Straffet bör ju bestämmas efter brottsligheten i viljan. Och måttet af denna brottslighet kan ej afgöras, utan att hänsyn tages till alla de särskilda omständigheter, hvarunder förbrytelsen begåtts. Men äfven med den mest vidtgående lagstiftning kan man icke på förhand angifva dessa omständigheter och uppskatta deras betydelse. Och man kan det så mycket mindre som de, der de sammanträffa jemte hvarandra, kunna än förstärka och än förringa hvarandras betydelse och det i högst olika måtto.

Med den forna tidens uppfattning af straffändamålet yppades ej något egentligt behof af latitudinära straff. Och i det hela funnos de ej heller då. I vår äldre rätt (LdskpsL:ne och LL:ne) var enligt regel för hvarje särskildt fall bestämdt straff utsatt, såväl till art som till mått. Väl förekommo dock med afseende å vissa brott alternativa straff, nemligen antingen så att brottslingen hade rätt att lösa sig från urbota bestraffning, eller så att målseganden kunde tillåta honom det. Stundom tillades