Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123

förhållanden en rätt öfver lif och död (mannen rätt att döda hustrun i fall af horsbrott, fader rätt att utsätta sitt nyfödda barn, ättemän rätt att döda fränka, som begått lönskaläger). Kyrkan ingrep dock här med de medel, som stodo henne till buds. Och det torde äfven berott af tillskyndelse från hennes sida, att dråpsgerningar inom familjerna drogos under den verdsliga domsrätten, samt att husfaderns och ättemännens makt i förenämnda hänseenden inskränktes och tillsist upphäfdes. De svenska rättsböckerna lemna icke fadern någon rätt att utsätta sitt barn, och i de flesta af dem (ej i VGL) förekomma redan verldsliga straffbestämmelser af skärpt beskaffenhet för dråp inom familjen.

Men i öfrigt har uppfattningen af sjelfva begreppet dråp undergått en högst väsentlig förändring. Man har nemligen kommit att se mindre till sjelfva resultatet af handlingen än till afsigten dervid. Och på sådant sätt har man vid bestämmandet af den större eller mindre straffbarheten företrädesvis kommit att lägga vigt derå, huruvida gerningsmannen verkligen afsett att beröfva den dödade lifvet och huruvida han för sådant fall handlat med full öfverläggning. Dessa synpunkter återfinnas redan mera eller mindre i antika rättssystem (mosaisk och grekisk rätt). Särskildt är så förhållandet i den senromerska rätten, som principielt utmätte straffet för en gerning efter den deri uppenbarade viljans brottslighet. Och genom den romerska rätten torde ifrågavarande åtskilnader jemväl närmast hafva bragts in i den moderna. Derstädes möta de oss redan med den nyare tidens ingång (Carolina), och med hänsyn till dem äro nu gällande straffbestämmelser i ämnet affattade. Den äldre terminologien har dock bibehållits. Och i följd häraf förstås nu med dråp (tysk rätt: todtschlag; fransk och belgisk rätt: meurtre) hufvudsakligen, att någon beröfvar annan lifvet i afsigt att döda honom, hvaremot, der sådan afsigt felas, men dock våld föröfvats, det anses föreligga allenast misshandel med dödlig utgång (fransk, belgisk, holländsk, ungersk och tysk rätt) eller ett sammanträffande af misshandel och vållande till annans död (dansk rätt). Våld, som ej begåtts i